Vaggeryds bibliotek

I det föränderliga landskapet står några gamla lador kvar. De har följt mig sen jag föddes och ingjutit i mig att denna plats är den jag ska vara på. Varje gång jag flytt har de kallat mig tillbaka. Ända bort till en motorväg i amerikanska Mellanvästern nådde mig deras röster i hägrar, floder, berg.

Du skulle vakta sorgen och drömmarna
Du skulle vara platsens enkla byracka
kedjad vid universum
Du blev ett barn i ständig rörelse
I ständig väntan vaktande

Så talar ladorna till mig i de här dikterna. Och jag börjar långsamt ana vem jag är nu och varför jag är den jag är. "Du kunde aldrig blivit någon annan", säger ladorna.

Ingela Strandberg