Vaggeryds bibliotek

”Don’t be evil” säger Google; Josef Fritzl är ”ondskan personifierad” påstår Nationalencyklopedin – begreppet ondska har fått en renässans under de senaste decennierna, i politiken, juridiken, humanvetenskaperna, psykologin, journalistiken osv. Hur ska den utvecklingen tolkas?

I Göra ont diskuteras allt från Thomas Quicks bekännelser och Saddam Husseins romanskrivande, till Michael Hanekes estetik och riddar Katos skavande hjärta. Anders Johansson ställer myten om ondskan mot litteraturens nedärvda godhet. Är det först i mötet med föreställningen om ondskan som litteraturens existens kan motiveras? Hur skulle en ond litteratur se ut?