Vaggeryds bibliotek

Jag har klivit ut i kylan rejält vid två speciella tillfällen. Och jag gjorde det helt frivilligt.

Den första gången var en solig februaridag år 2001. Jag gick ut i kylan. Solen sken, snön gnistrade vackert, men förrädiskt och isen låg spegelblank på Fegensjön. Det var då jag klev ut på hal is. Det fick svåra konsekvenser. Men jag visste orsaken, och kunde med tiden lära mig att hantera konsekvenserna.

Den andra gången sa jag upp mig från ett jobb jag älskade och bara gick ut därifrån. Jag lämnade Psykiatrin på Sjukhuset i Varberg, jag hade fått nog. Det var en grå, dyster oktoberdag år 2003. Då visste jag inte om att jag klev ut i kylan. Eller snarare tundran. Men det fick jag snart erfara. Det fick mycket svåra konsekvenser för mig. Det värsta var dock att aldrig få reda på orsaken, att leva i ovisshet.

Kvifor meg, ei fatig taigatös
Her eg frys i gamal snö
Heilt aleine under himmelen
Kvifor meg...