Vaggeryds bibliotek

Den gode han är väl ej så god,
som själv han tror i sitt övermod.
Den onde han är ej så ond ändå,
som själv han tror, när kvalen slå.
Thy skall du ej mycket berömma,
ej mycket häckla och döma.

- Gustaf Fröding

I hela mitt vuxna liv, så har jag främst sökt skönheten i allt jag sett, samt letat efter en fristad där jag ostört skulle kunna få drömma vackra, poetiska tankar. I stället så har jag inte alls sällan blivit mobbad, retad, hunsad, slagen, hånad samt lurad och manipulerad.

Jag har varit tvingad (!) att fly från stad till stad undan många mentalt sett lägre stående individer, vilka inte sällan varit absorberade av simpla nöjen och djuriska lustar samt varit fixerade vid drogkultur i olika former. Många gånger har dessa onda förföljare önskat livet ur mig (!) som en elak hämnd för att jag, helt naturligt, har avvisat deras ytterligt primitiva såväl intellektuella som rent fysiska inviter.

Jag har upplevt ett antal katastrofer i mitt lilla, tragikomiska liv. Trots detta, så har jag ihärdigt fortsatt att ackumulera kunskap och, så fort jag har förmått göra det, försökt skapa en estetiskt sett tilltalande livsmiljö, vart än jag har tvingats fly undan mina verkliga och ibland, tyvärr, även inbillade plågoandar ...

Mitt i livet sammanställer jag dock nu, som ett förtida, litterärt, poetiskt testamente, de av mina många reflektioner som jag nedtecknat i diktens format. Många gånger har mitt eget diktförfattande faktiskt utgjort ett närmast desperat försök att bevara mitt stackars, lilla, alltmer sköra förstånd när jag i en ökande utsträckning utsatts för omvärldens hugg och slag samt stundom även påfrestande juvenila manipulationsförsök. Jag har faktiskt inte ens alltid kunnat känna mig helt säker i min egen ägandes bostad för terrorliknande attacker!

Det som fått mig att ändå vilja gå vidare, utöver att det ofta gör mycket ont att begå självmord, är en lite inbilsk ambition att vilja hjälpa min egen (?!) tämligen labila art, Homo sapiens, att överleva i detta det stora, kalla, mörka och inte sällan livsfarliga universum. Vi människor är förutbestämda att utforska rymden, på ett eller annat sätt, anser jag.

De nya, ekonomiska modeller som jag på ett mycket framgångsrikt sätt i januari år 2005 försvarade vid min disputation, har nämligen förutsättningar att kunna optimera ekonomin vid mänsklighetens inom överskådlig framtid förestående exploatering av alla de hägrande råvarutillgångarna i kosmos. Om jag har en livsuppgift, utöver att kanske bli känd för en och annan dikt, så torde uppgiften bestå i att sprida dessa mina egna forskningsresultat till gagn för mänsklighetens långsiktiga fromma.

För att kunna fortsätta att göra detta, så har jag helt frivilligt försakat det normala livets alla stora glädjeämnen, innefattande såväl ett normalt umgängesliv som att bilda en familj. Trots alla attacker av även en rent fysisk art, med inte sällan erotiska övertoner, så har jag aldrig gett upp ambitionen och hoppet om att jag en dag till slut ska kunna fullborda min vetenskapliga och lyriska livsgärning.

Vad är då målet, vad menar jag nu med att ”fullborda”? Ja, kanske att jag en dag av en ren och oförstörd själ ska få höra att lilla jag faktiskt duger jag också; kärlek, bekräftelse, ömhet och affektion är ju faktiskt vad vi alla innerst inne egentligen och ytterst vill ha!

Min förhoppning är därför att hela min levnads samlade ansträngningar kommer att bidra till såväl att min egen arts långsiktiga överlevnad främjas av min forskargärning som att denna art bibringas en ökad livsglädje genom mina oftast väl rimmade strofer. Om så sker, så har mitt liv likväl inte gått helt spårlöst förbi.

KÄRLEK OCH KUNSKAP

Jan Stenis