Vaggeryds bibliotek

"Strindberg har i någon av sina blå böcker kallat mig Sveriges dummaste karl. När jag hade läst boken till slut och lade den ifrån mig, började jag undra, om det ändå inte fanns en, som var nära på ännu dummare. Om två dumhuvud nu törna ihop, bör det åtminstone vara till muntration för de många kvicka."

Så inleder Heidenstam denna pamflett, hans slutliga svar på de mycket grova och hätska angrepp han hade fått utstå från August Strindberg under den så kallade Strindbergsfejden, 1910-1912, en av vårt lands mest berömda och betydelsefulla kulturstrider. Han hade annars hållit sig i mer eller mindre passiv, ansåg det låga och simpla sätt Strindberg förde debatten på vara ovärdigt, andra hade gått i direkt svarsmål i pressen, ett mustigt exempel varande Sven Hedin som i Dagens Nyheter beskrev Strindberg som en fenomenal begåvning, men "med en rutten karaktär, en häpnadsväckande blandning av titan, sfinx, vampyr och parasit. Likt schakalen föredrar han lik, men går även på levande, om de icke bitas. Ja, det är synd om honom!"

Hur nedrig alternativt sinnesförvirrad Strindberg verkligen var vid denna tid framgår av det följande. I en bok hade Nils Linder kritiserat Heidenstam. Att Linder hade dött ett år efter bokens utgivande kommenterades av Strindberg sålunda: "Jag antar på goda grunder att han blev mördad", och menade därmed att det var Heidenstam som låg bakom dödsfallet.

Strindbergsfejden är den största skamfläcken på Strindbergs levnadstavla - men inte den enda - paradoxalt nog var det också den som upphöjde honom till "nationalskald". Strindbergs uppvärdering och Heidenstams parallella nedvärdering var politiskt betingad, iscensatt av den socialistiska pressen. Konsten omvärderades helt och endast utifrån ideologi och klassperspektiv, och arbetarrörelsen inledde sin alltsedan dess pågående Strindbergskult. På sätt och vis kan man säga att både Strindberg och Heidenstam drogs in i ett politiskt kraftfält som de utnyttjade och blev utnyttjade i.

"Strindberg sedd genom fjärrglas" är ett polemiskt mästerstycke och en svidande vidräkning med Strindberg som människa och diktare.

"Glåpordet är för honom både en undersökning, ett svar och ett bevis."

"Han hatar sig fram och besitter aldrig den ödmjuka kärlek till sanningen, som glömmer personerna."

"Aldrig någonsin har han skyndat till för att värna om det skygga och förnäma inom oss, det, som under alla dessa år har lidit mest. Där han talar, vaknar det onda. Alla de onda bli rörda och säga: 'Han talar vårt tungomål; han och vi äro det goda.'"

"Jag hör, hur bösshanar spännas i buskarna, och hur det rasslar i stenhögarna. Med trug och hot vill man tvinga oss alla att som trälar kasta oss ned på marken och tillbedja Strindberg som en övernaturlig storhet. Det är en orimlig fordran."