Vaggeryds bibliotek

Edith Irene Södergran, född 4 april 1892, död 24 juni 1923, var en finlandssvensk poet.

Edith Södergran var en av de första modernisterna inom svensk litteratur, påverkad av fransk symbolism, tysk expressionism och rysk futurism. Vid 24 års ålder debuterade hon med diktsamlingen Dikter. Eftersom hon dog tidigt, vid endast 31 års ålder, hann hon inte uppleva den uppskattning och berömmelse hennes poesi senare vann runtom i världen. Hennes inflytande på efterkommande lyriker är stort och idag anses hon vara en av huvudpersonerna inom den svenska modernistiska lyriken. Hennes prägel på bildspråk, rytm och associativt fri stil är synlig långt in i samtida svensk lyrik och rocklyrik, till exempel hos Mare Kandre, Gunnar Harding, Eva Runefelt och Eva Dahlgren.

Debutboken Dikter som utkom hösten 1916 väckte ingen större uppmärksamhet, även om en del kritiker var lätt förbryllade - redan här använder Södergran associativt fri vers och målar i utvalda detaljer i stället för genomförda landskap. Uttrycken för ett ungt, modernt kvinnligt medvetande i dikter som Dagen svalnar... och Vierge moderne var också något helt nytt i svenskspråkig lyrik.

Efter oktoberrevolutionen 1917 var Ediths och moderns ekonomiska tillgångar plötsligt värdelösa, eftersom de placerats i ukrainska värdepapper, samtidigt som Karelska näset från våren 1918 blev en krigszon. I Petrograd (som Sankt Petersburg hette från 1914) sköts människor utan rättegång, och Södergran visste att en del av hennes skolkamrater hade flytt från staden. Poeten läste Friedrich Nietzsche och fann hos honom modet att stå emot en tidvis vidrig och förnedrande vardag.

Hennes poetiska nyorientering med Septemberlyran mötte ingen större förståelse från publik och kritik - hon tog själv till orda i en beryktad insändare i Helsingforstidningen Dagens Press nyårsafton 1918 för att försöka klara upp en del av sina avsikter med de paradoxala visionerna i sin nya bok, men lyckades i stället provocera fram den första debatten om modernismens obegripliga poesi på svenska språket - en debatt som sedan skulle återkomma runt till exempel Birger Sjöberg, Peter Weiss och Erik Lindegren. Tidningsdebatten blev i Södergrans fall rätt omild - ingen av debattörerna tycks heller ha haft en aning om de villkor dikterna kommit till under: hungersnöd, lungsot, hot om att bli fördriven eller dödad om Raivola intogs av rödgardisterna[1] - men hon vann en vän och livsviktig allierad, den unga kritikern och författarinnan Hagar Olsson (1893-1978). Till Hagar, "systern" är en diktsvit i Rosenaltaret i tysthet dedicerad.[2]

Med diktsamlingen Framtidens skugga – det första förslaget till titel var "Köttets mysterier" – kulminerar Södergrans manande visioner, och den närmast kosmiska glöden i dikterna talar om en förnyad värld efter de krig och katastrofer som nu härjar jorden – Raivola var som tidigare nämnt krigszon 1918 och även senare kunde Edith höra kanoneld från köksfönstret. Ordalagen kan föra tankarna till Walt Whitman, Sapfo och Jim Morrison när poeten ikläder sig rollen som spåkvinna, härförare eller helt enkelt den av Eros utvalda förmedlaren: