Vaggeryds bibliotek

Moskva Tjestnova är fallskärmshopperska, madonna och hora. Hon är en inkarnation av den lyckliga sovjetmänniska som Stalin beordrar fram i början av 1930-talet. Med blodfull erotisk entusiasm offrar hon bokstavligen sin kropp åt den nya staten och dess av umbäranden och slagord stympade män. Hon lever i symbios med den stad hon är uppkallad efter – ett kaotiskt, överbefolkat Moskva, som är tungt av reliker och avskräde och samtidigt stolt axlar rollen av den förverkligade utopins kronjuvel.

Romanen Lyckliga Moskva är en berättelse inifrån denna stad, skriven i absolut realtid. Här möter vi en samling figurer som alla befinner sig i ett ständigt pågående ställningstagande, som handlar om att överleva från sekund till sekund. Utan att dö av skam eller svält. Och de kan inte ens klänga sig fast vid sitt förflutna – för alla minnen är obrukbara i den nya tiden.Att läsa Andrej Platonov är att möta en författare som med förtvivlans energi försöker bygga sig en modell i skala 1:1 av sin egen verklighet, i samma takt som han lever den. Och plötsligt inser den förundrade och gripne läsaren att själva den egendomliga, svårfångade stilen som Platonov skapar – av sentiment, förvirring och politisk retorik – också är en människa. En människa som du och jag, som på ömma fotsulor försöker ta sig fram genom det kaotiska 30-talets Moskva, eller genom nutidens Sverige.

Lyckliga Moskva är skriven 1931–33, men publicerades för första gången i Ryssland 1991, fyrtio år efter författarens död.


KRITIKERRÖSTER

»Den som förmår föreställa sig en korsning mellan Dostojevskij och Gogol, Bulgakov och Kafka, har också gjort sig en skiss till Platonovs litterära universum.«
Jan Karlsson, NorrköpingsTidningar

»Platonov gick en annan väg (än Tolstoj). Han fortsatte på Dostojevskijs, på sitt eget vis. Tog samtidens muntra slogan och deprimerade tvivel, dess förvandlingsmyter och skräckvisioner, och satte dem i spel mot varandra. Inte distanserat, utan nära, inne i. Samtida.
Förlaget Ersatz lovar fler volymer av Platonov. Jag längtar redan efter nästa.«
Eva Adolfsson, Dagens Nyheter